För er som inte lista ut vad vi gjort de senaste dagarna, så har vi alltså genomfört vandringarnas vandring, Mount Everest base camp!
Det har varit ett rejält kraftprov som vi båda klarat med bravur.
Det började med att Mick (holländaren som vi träffade på transsibiriska och sedan reste med i två veckor) berättade om den här vandringen på tåget. Vi tänkte att vi kanske skulle göra det innan vi mötte upp Daniel, nu när vi ändå var i "närheten". Men det rann ut i sanden.
Men det kom upp på bordet igen någon gång i mitten av januari, när vi satt och snackade lite skit över några öl. Men hur det kom sig att det blev allvar av det den här gången vet vi inte, men så blev det i alla fall.
Vandrings kängorna tog Mickes föräldrar med sig från Sverige och allt annat hade vi hört att man enkelt kunde införskaffa i Katmandu. Vi lyckades köpa en riktigt billig flygbiljett dit ifrån Kuala Lumpur, de pengarna tjänade air asia snabbt igen genom att tvinga på oss en dubbelt så dyr returbiljett. Annars skulle vi aldrig bli insläppta i Nepal och de kunde inte ens checka in oss, hette det. BULLSHIT!
Väl i Katmandu köpte vi på oss allt vi behövde i klädväg och bokade en vandringstur till EBC. Nästa morgon flög vi till Lukla och påbörjade vandringen.
Det tål att nämnas att Luklas landningsbana är för kort och ligger mitt bland bergen, det har man löst genom att luta den. Man landar alltså i uppförsbacke och startar i nedförsbacke.
Efter två dagars vandring så var vi i Nanche. Då kom det värsta snöovädret på tre år, det kom två decimeter nere hos oss och 90 centimeter uppe på base camp. Det var många som gav upp och vände tack vare det, men inte vi. Det fick bli en extra dag i Nanche innan vi pulsade vidare.
Det tog oss totalt åtta dagar av kryssande mellan de små bergbyarna innan vi nådde målet, Mount Everest base camp!
Det var en fantastiskt fin dag och det var en underbar känsla att ta sig dit. Allt det negativa var som bortblåst; att man haft konstant huvudvärk i över en vecka på grund av höjden, att det är minusgrader på rummen man bor i, att man inte kunnat duscha på hela vägen. Det spelade ingen roll, för nu var man där.
Vi åt en påse Gott & blandat och drack lite Jack Daniel's med cola för att fira. Vi tog även med oss lite vatten från Everests glaciär som minne.
Oturen som vi haft med snöovädret hade vändt, dagen då vi nådde base camp fanns inte ett moln på himmelen. Det gjorde att vi kunde ta oss upp till Kalla Patthar samma dag och ta lite bilder.
Kalla Patthar ligger på 5550 meter över havet och är den plats där man har bäst utsikt över Mount Everest. Det vanliga är att man går upp dit fyra på morgonen dagen efter för att i den bitande kylan kunna se Everest i soluppgången, eftersom det nästan alltid blir molnigt på eftermiddagen. Men vi hade alltså den sanslösa turen att få se Everest i solnedgången, vilket alltså nästan aldrig är möjligt.
När vi kom tillbaka till våra rum i Gork Shep var vi helt slut, vi hade vandrat i åtta och en halv timme på över 5000 meters höjd, men det var helt klart värt det.
När det var avklarat var det bara att bege sig ner igen. Vår guide tyckte att vi skulle klaga över huvudvärken så kunde vi flyga med räddningshelikoptern direkt till Katmandu, "det täcker er försäkring", lovade han.
Vi kände dock att det inte skulle kännas som man klarat det om man inte gick ner också. Så det var bara att börja traska, det tog bara tre dagar att ta sig ner till Lukla igen.
Men den sista dagen var den överlägset jobbigaste. På nedvägen ignorerade vi rådet att man bör hålla sig till en vegetarisk kost. Det är nämligen så att allt kött bärs upp, det kan ta ett par dagar så det är lätt att köttet blir dåligt.
Naturligtvis åkte Per på en magsjuka, det gjorde att sista dagens vandring tog drygt åtta timmar.
Men tillslut så kom vi fram, en riktigt skön känsla när vi kom tillbaka och hade klarat det.
"Hey we made it, on the worlds greatest"
/ Micke & Per
